Ortopedteknik

Detta är en historia om bakslag, stolthet och envishet. I 60-talets Grekland bor en ung 16-årig tjej vid namn Fanny, full av liv och energi, inte ont anande om att hennes liv snart ska förändras. Grekland som land gick vid denna period igenom en svår tid.

Ett par månader innan hade militärjuntan tagit mak- ten men trots detta var Fanny, likt många ungdomar vid denna tidsperiod, full av optimism och fram- tidstro. Allt detta grusades en varm sommardag år 1968. Fanny gick en promenad längs trottoaren då hon blev påkörd av en lastbil. Lastbilen bromsade över hennes ben och Fanny beskriver det som att

hennes ben “kördes genom en köttkvarn”. Lastbils- chauffören visade sig vara berusad när olyckan in- träffade. När Fanny kom till sjukhuset togs beslutet att försöka rädda hennes ben. Läkarna lappade ihop vad som lappas kunde och benet gipsades. Efter två veckor med gips kunde Fanny varken stå ut med smärtan eller lukten. Hon skickades då till ett annat sjukhus där ett beslut om amputation fattades, något som Fanny beskriver som ett helvete.

“In kommer en läkare och säger att jag ska bli amputerad. Där ligger jag helt ensam och väntar på att förlora mitt ben, det var ett enda stort inferno”, berättar Fanny.

“Jag har aldrig sett mig själv som handikappad. Tack vare protesen har jag kunnat leva ett normalt liv”

Ingen möjlighet att vinna i rätten

Efterföljande tid beskriver Fanny som katastrofal.
En rättegång dras igång mot den berusade föraren. Men då denne var släkt med en högt uppsatt gene- ral fanns det ingen möjlighet att vinna i rätten. Hon fick nöja sig med att staten lovade att bekosta hen- nes första protes. Någon ortopedteknik var det inte tal om i Grekland vid denna tidpunkt och hon blev is- tället skickad till sjukhusets lokala gipstekniker. “Han gjorde en kosmetisk protes, alltså inget man kunde gå med” säger Fanny. Fannys liv var förpassat till att sitta hemma hos sina föräldrar. Att gå var en omöj- lighet och hon var därför sängliggande eller sittande stora delar av dygnets 24 timmar. Detta ledde till att hon blev deprimerad och hennes framtidstro var som bortblåst.

Inte lätt att få tillstånd och pass

Fannys föräldrar var även de väldigt bekymrade över sin tidigare så levnadsglada tjej. Dock hade Fannys far en kamrat som flyttat till Sverige några år tidigare och genom honom fick de veta att i Sverige fanns det proteser som de amputerade kunde gå med.

Nu började saker och ting vända. Fannys familj kämpar hårt för att få komma till Sverige. Men i militärjuntans Grekland var det inte lätt att få tillstånd och pass för att åka utomlands. Efter några års kamp kommer dock familjen äntligen till Sverige.

Livsglädjen återkommer

I Sverige får Fanny sin första fungerande protes. Endast efter en vecka med protesen går Fanny självständigt. “Glädjen var enorm att för första gången på flera år kunna tänka på framtiden”, säger hon. Familjen börjar etablera sig i Sverige. “Mamma och pappa fick arbete och inkomst”. Fanny själv börjar få tillbaka sin energi och livsglädje och bestämmer sig för att börja studera.

Studierna går bra men då hon möter sin kärlek bestämmer hon sig istället för att satsa på den. Hon börjar då arbeta som sömmerska. År 1972 gifter Fanny sig med sin kärlek och de får två barn, det första 1975 och det andra 1984. Som ampu- terad tvåbarnsmamma fortsätter Fanny ändå att arbeta heltid som sömmerska fram till 1981 och som receptionist fram till 1989. Därefter börjar en ny turbulent tid i Fannys liv – hon skiljer sig och blir ensamstående mamma till två barn.

Samtidigt känner hon att det finns mer i henne och hon väljer att fortsätta sina studier. Hon går Komvux och läser upp sina betyg och kommer så småning- om in på socionomprogrammet vid Lunds universi- tet. Under denna period bor Fanny med sina barn i Kristianstad, studerar i Lund och arbetar samtidigt på sitt gamla jobb som receptionist.

Vid sidan av detta tar hon dessutom ströjobb som städerska för att få ekonomin att gå ihop. Allt detta trots att samhället klassar henne som handikappad. “Jagharaldrigsettmigsjälvsomhandikappadpå grund av protesen har jag kunnat leva ett normalt liv”, säger Fanny.

Omöjligt utan ortopedtekniken

År 1998 tar Fanny sin socionomexamen och får redan efter några månader ett arbete som socio- nom. Fanny har till dagens datum kunnat arbeta men lever nu, 62 år gammal, som pensionär. En något för tidig pension som beror på att det helt enkelt blev omöjligt att jobba vidare då ryggen tagit mycket stryk. “Ett 44 år långt arbetsliv är över”, säger Fanny med ett leende.

Fanny poängterar att hennes liv inte hade varit möjligt utan ortopedtekniken. “Bara att gå på toa- letten själv och laga mat hade varit en omöjlighet”, berättar Fanny. “Nu har jag kunnat förvärvsarbeta och samtidigt fostra två barn”. Hon pekar på den samhällsekonomiska förtjänsten hennes protes har gjort. “Hade jag inte haft min protes hade betydligt fler institutioner blivit en del av min vardag. Jag hade behövt hemtjänst, psykolog och kurator etcetera. nu har jag bara behövt träffa min ortopedingenjör några gånger om året.”, säger Fanny.

Hoppas på fortsatt utveckling

I och med att Fanny varit amputerad så länge har hon också märkt av den utveckling som skett inom ortopedtekniken. “Hade jag i min ungdom haft den protes jag har idag hade jag varit med i Paralym- pics”, säger Fanny med ett stort leende på läpparna. Fanny hoppas på en fortsatt utveckling inom orto- pedtekniken och att kvalitén och servicen fortsätter att bli bättre i framtiden. Ortopedteknik möjliggör människors liv varje dag, inte minst Fannys.