Vad har ortopedteknik betytt för våra brukare?
Lars Ove, 56 år, Helsingborg
När jag fick min stroke blev det ett stort problem för mig eftersom jag tycker om mitt arbete och ville så snart som möjligt få den rehabilitering som gjorde att jag skulle kunna jobba som vanligt.
Eftersom mitt arbete som försäljningschef är i Danmark så pendlar jag så gott som varje dag med båten mellan Helsingborg och Helsingör. Att få den service och kompetens som den ortopedtekniska verksamheten i Helsingborg hjälpt mig med och tillsammans med leverantören kunnat arbeta fram en lösning som gör att jag kan fortsätta med mitt arbete och föra ett aktivt liv är helt obetalbart.
Eftersom mitt arbete som försäljningschef är i Danmark så pendlar jag så gott som varje dag med båten mellan Helsingborg och Helsingör. Att få den service och kompetens som den ortopedtekniska verksamheten i Helsingborg hjälpt mig med och tillsammans med leverantören kunnat arbeta fram en lösning som gör att jag kan fortsätta med mitt arbete och föra ett aktivt liv är helt obetalbart.
August, 11 år, Djura
Delfotsamputerad efter en tumör.
August är 11år och har opererats för en tumör i foten. August har egentligen inte haft något aktivt liv eftersom problemen med foten funnits där i alla år. År 2010 blev August opererad och sedan dess har han haft olika protesfotslösningar som fungerat lite olika bra. Det som är så underbart i det här är att alla inom ortopedtekniken – både leverantörer och ortopedingenjörer – har engagerat sig i att försöka finna den bästa lösningen för August så att han kan vara ett aktivt barn igen!
Under 2013 kontaktade August pappa, efter att ha sett en annons, den ortopedtekniska verkstad och den ortopedingenjör som haft hand om August och bjöd in dem på besök för att diskutera en ny lösning. Ortopedingenjören bjöd också in leverantören och tillsammans hittade man en lösning som passade för just August problem. Nu är August en aktiv kille igen som åker utförsåkning, cyklar, springer och gör allt som en 11 åring skall göra – utan att ha problem med skav eller sår.
Fanny, 62 år, Kristianstad
En varm sommardag 1968 gick Fanny en promenad längs trottoaren i Grekland där hon växte upp. Då hon blev påkörd av en lastbil. Den bromsade över hennes ben och Fanny beskriver det som att hennes ben “kördes genom en köttkvarn”. Lastbilschauffören visade sig vara berusad när olyckan inträffade. När Fanny kom till sjukhuset togs beslutet att försöka rädda hennes ben. Läkarna lappade ihop vad som lappas kunde och benet gipsades.
Efter två veckor med gips kunde Fanny varken stå ut med smärtan eller lukten. Hon skickades då till ett annat sjukhus där ett beslut om amputation fattades, något som Fanny beskriver som ett helvete. “In kommer en läkare och säger att jag ska bli amputerad. Där ligger jag helt ensam och väntar på att förlora mitt ben, det var ett enda stort inferno”, berättar Fanny. Någon ortopedteknik var det inte tal om i Grekland vid denna tidpunkt och hon blev istället skickad till sjukhusets lokala gipstekniker.
Efter två veckor med gips kunde Fanny varken stå ut med smärtan eller lukten. Hon skickades då till ett annat sjukhus där ett beslut om amputation fattades, något som Fanny beskriver som ett helvete. “In kommer en läkare och säger att jag ska bli amputerad. Där ligger jag helt ensam och väntar på att förlora mitt ben, det var ett enda stort inferno”, berättar Fanny. Någon ortopedteknik var det inte tal om i Grekland vid denna tidpunkt och hon blev istället skickad till sjukhusets lokala gipstekniker.
“Han gjorde en kosmetisk protes, alltså inget man kunde gå med” säger Fanny.
Fannys liv var förpassat till att sitta hemma hos sina föräldrar. Att gå var en omöjlighet och hon var därför sängliggande eller sittande stora delar av dygnets 24 timmar. Detta ledde till att hon blev deprimerad och hennes framtidstro var som bortblåst.
Fannys föräldrar var även de väldigt bekymrade över sin tidigare så levnadsglada tjej. Dock hade Fannys far en kamrat som flyttat till Sverige några år tidigare och genom honom fick de veta att i Sverige fanns det proteser som de amputerade kunde gå med. Fannys familj kämpar hårt för att få komma till Sverige. Men i militärjuntans Grekland var det inte lätt att få tillstånd och pass för att åka utomlands.
Efter några års kamp kommer dock familjen äntligen till Sverige där Fanny sin första fungerande protes. Endast efter en vecka med protesen går Fanny självständigt.
Fannys liv var förpassat till att sitta hemma hos sina föräldrar. Att gå var en omöjlighet och hon var därför sängliggande eller sittande stora delar av dygnets 24 timmar. Detta ledde till att hon blev deprimerad och hennes framtidstro var som bortblåst.
Fannys föräldrar var även de väldigt bekymrade över sin tidigare så levnadsglada tjej. Dock hade Fannys far en kamrat som flyttat till Sverige några år tidigare och genom honom fick de veta att i Sverige fanns det proteser som de amputerade kunde gå med. Fannys familj kämpar hårt för att få komma till Sverige. Men i militärjuntans Grekland var det inte lätt att få tillstånd och pass för att åka utomlands.
Efter några års kamp kommer dock familjen äntligen till Sverige där Fanny sin första fungerande protes. Endast efter en vecka med protesen går Fanny självständigt.
“Glädjen var enorm att för första gången på flera år kunna tänka på framtiden”, säger hon. Ett halvt liv senare konstaterar Fanny att Ortopedtekniken gav henne ett nytt liv. “Bara att gå på toaletten själv och laga mat hade varit en omöjlighet”, berättar Fanny. “Nu har jag kunnat förvärvsarbeta och samtidigt fostra två barn”. Hon pekar på den samhällsekonomiska förtjänsten hennes protes har gjort. “Hade jag inte haft min protes hade betydligt fler institutioner blivit en del av min vardag. Jag hade behövt hemtjänst, psykolog och kurator etcetera. Nu har jag bara behövt träffa min ortopedingenjör några gånger om året.”, säger Fanny.
